206 Nâgot om en annan â hösthvete förekommande svamp (Ophiobolus graminis Sacc.). Vid granskning af nâgra pâ Utsädesföreningens egen jord befîntliga förökningsparceller, tillhörande sorterna Borehvete, Grenadier II och 0705, i början af Juli detta âr, visade sig en del smärre fläckar, der hvetet var särdeles dâligt. Plantorna ä dessa fläckar stodo nemligen dels mycket glest, dels hade de ett mycket svagt och sjukligt utseende. De utvecklade sträna voro betydligt lägre och dessutom finare än hos normala plantor. Bladen gulnade redan, ehuru axen knappt förmätt skjuta ut ur slidan. En och annan planta â dessa fläckar utvecklade sig likvisst egendomligt nog normalt. Fläckarne voro särdeles iögonenfallande, särskildt hos Borehvetet, pâ grund deraf att detta â öfriga Ställen tack vare öfvergödning med chilisalpeter pâ varen var särdeles kräftigt utveckladt. Som Utsädesföreningens jord pâ det skifte, der nätnda föröknings¬ parceller befunno sig, är ganska ojemn, delvis nâgot grusig, sä lag det tili en början ganska nära till hands att misstänka, att Iwetets dâliga beskaffenhet â fläckarne härledde sig af jordmänens beskaffenhet. Sista gängen hösthvete förekom â ifrâgavarande skifte var 1896, och enligt hvad Föreningens assistent, Hr A. V. Kinberg meddelat mig var det äfven dâ pâ vissa fläckar, der jordmânen är mera grusig, nâgot sämre, med kortare, magrare ax. Dock visade det sig dâ ej pâ längt när sâ dâligt utveckladt eller hade ett sâ sjukligt utseende â dessa fläckar som i âr. För öfrigt voro de sämre fläckarne i âr delvis belägna pâ andra Ställen än 1896. Den rikliga nederbörden under försommaren och öfvergödningen med chilisalpeter uteslöto äfven vid närmare eftersinnande tanken pä, att hvetets sjukliga beskaffenhet künde härleda sig af sämre jordmän. I början af Augusti päträffade jag vid granskning af de stora fälten af Renodlad Squarehead och Rishvete nere i en större sänkning alldeles liknande fläckar, der hveteplantorna voro läga och glesa, med knappt utskjutande ax. De voro nu redan vissna och torra samt ända upp i axen svartaktiga af sotdagg. I axen förefunnos endast fa och mycket däligt utvecklade kärnor. Den dâliga utbildningen af sträet, äfven af dess nedre delar, antydde, att det onda härledde sig frän nagon skada â plantans nedre del, antingen â sjelfva sträet eller â de nedre bladen eller mest sannolikt â rötterna. Dessa befunnos i sjelfva verket redan bruna och döda. Karakteristiskt för alla sjuka plantor var för öfrigt, att jorden följde med rötterna vid plantornas uppryckande.