206
Nâgot om en annan â hösthvete förekommande svamp
(Ophiobolus graminis Sacc.).
Vid granskning af nâgra pâ Utsädesföreningens egen jord befîntliga
förökningsparceller, tillhörande sorterna Borehvete, Grenadier II och
0705, i början af Juli detta âr, visade sig en del smärre fläckar, der
hvetet var särdeles dâligt. Plantorna ä dessa fläckar stodo nemligen
dels mycket glest, dels hade de ett mycket svagt och sjukligt utseende.
De utvecklade sträna voro betydligt lägre och dessutom finare än hos
normala plantor. Bladen gulnade redan, ehuru axen knappt förmätt
skjuta ut ur slidan. En och annan planta â dessa fläckar utvecklade sig
likvisst egendomligt nog normalt.
Fläckarne voro särdeles iögonenfallande, särskildt hos Borehvetet,
pâ grund deraf att detta â öfriga Ställen tack vare öfvergödning med
chilisalpeter pâ varen var särdeles kräftigt utveckladt.
Som Utsädesföreningens jord pâ det skifte, der nätnda föröknings¬
parceller befunno sig, är ganska ojemn, delvis nâgot grusig, sä lag det
tili en början ganska nära till hands att misstänka, att Iwetets dâliga
beskaffenhet â fläckarne härledde sig af jordmänens beskaffenhet. Sista
gängen hösthvete förekom â ifrâgavarande skifte var 1896, och enligt
hvad Föreningens assistent, Hr A. V. Kinberg meddelat mig var det
äfven dâ pâ vissa fläckar, der jordmânen är mera grusig, nâgot sämre,
med kortare, magrare ax. Dock visade det sig dâ ej pâ längt när
sâ dâligt utveckladt eller hade ett sâ sjukligt utseende â dessa fläckar
som i âr. För öfrigt voro de sämre fläckarne i âr delvis belägna pâ
andra Ställen än 1896. Den rikliga nederbörden under försommaren och
öfvergödningen med chilisalpeter uteslöto äfven vid närmare eftersinnande
tanken pä, att hvetets sjukliga beskaffenhet künde härleda sig af sämre
jordmän.
I början af Augusti päträffade jag vid granskning af de stora fälten
af Renodlad Squarehead och Rishvete nere i en större sänkning alldeles
liknande fläckar, der hveteplantorna voro läga och glesa, med knappt
utskjutande ax. De voro nu redan vissna och torra samt ända upp i
axen svartaktiga af sotdagg. I axen förefunnos endast fa och mycket
däligt utvecklade kärnor. Den dâliga utbildningen af sträet, äfven af
dess nedre delar, antydde, att det onda härledde sig frän nagon skada
â plantans nedre del, antingen â sjelfva sträet eller â de nedre bladen
eller mest sannolikt â rötterna. Dessa befunnos i sjelfva verket redan
bruna och döda. Karakteristiskt för alla sjuka plantor var för öfrigt,
att jorden följde med rötterna vid plantornas uppryckande.