155
stant — alltid en enda botanisk form med särskilda för densamma
utmärkande ärftliga egenskaper, tili hvilka äfven hör en viss bestämd
grad af vinterhärdighet. Icke pedigreesorter deremot kunna, äfven när
de för ögat synas likformiga, utgöras af fiera sjelfständiga former med
olika egenskaper och sälunda äfven med olika grad af vinterhärdighet.
I praktiskt afseende är denna omständighet vigtigare än hvad som synes
i första ögonblicket. Om man finner en dylik, icke pedigreesort t. ex.
Squarehead a nägot Ställe godt uthärda vintern, sä kan man för det
första under ingen omständighet säga, att Squarehead som sort betrak-
tad är härdig, utan pä sin höjd, att en viss stam af Squarehead med
visst uppgifvet Ursprung visât sig härdig. Men huru skall man nu, om
man tili utsäde önskar en dylik stam, kunna vara säker om att verk-
ligen erhâlla en sädan, da inga andra egenskaper kunna uppgifvas, som
skilja densamma frän alla andra icke härdiga Squarehead-stammar? Men
ej nog härmed! Värre är, att alla icke enhetliga sorter genom svära
vintrars inverkan efterhand förändras pä det sättet, att icke vinterhärdiga
former försvinna. Huru Squarehead pä detta vis urartar, huru läng-
axiga, simplare former sä smäningom taga öfverhand, är ju allmänt
bekant, och att man dä ej längre kan tala om »härdig Squarehead»,
faller ju af sig sjelft. Men äfven oafsedt dylik märkbar urartning kan
en icke enhetlig hvetestam genom vissa dess beständsdelars försvinnande
i följd af vinterns inverkan förändras sä mycket, att man ej mera kan
vara säker pa, att den har i behäll hvarken samma afkastningsförmäga
eller samma strästyfhet, samma motstândskraft mot rost etc. som förut.
Men medför det i rent praktiskt afseende stora olägenheter, att man sä
att säga ej vet hvad man odlar, huru ojemförligt mycket större bli
olägenheterna dä ej, när det â en försöksanstalt säsom här pä Svalöf
gäller att jemföra talrika sorter med hvarandra? Arbetar man dä ej
med väl karakteriserade och i sä hög grad som möjligt konstanta sorter,
sa kan man med tanke pä det ofvan anförda angäende sorters förändring
gerna säga, att man ej vet, hvad det är man jemför; man arbetar m.
a. o. mer eller mindre pä mäfä. Visserligen är det sant, att äfven
pedigreesorter kunna, i synnerhet i högre generationer, förändras genom
uppträdande af nya former, som, om de äro härdigare, hos ej füllt
härdiga sorter efterhand kunna procentiskt tilltaga (jmfr nedan 0601,
sid. 167); men det är väl att märka, att man alltid har den utvägen att
ätergä tili den Ursprungliga typen, som fortfarande är densamma som
förut, d. v. s. utmärkt genom samma egenskaper. Jemförelsen de olika
sorterna emellan eger dessutom rum blott sä länge dessa ännu äro füllt
konstanta eller ätminstone sä nära konstanta, att de uppträdande varia-
tionerna ej behöfva utöfva nägot inflytande vid bedömandet. Tvifvel-
aktiga fall finnas dock, dä konstansen i högre generationer, t. ex. da
